Resebrev från Odessa hösten 2017

Inlägg av Marianne Pettersson, ordförande i SeniorNet Danderyd

Ukraina har varit självständigt i 26 år och vill bli medlem i EU. Men fortfarande styrs landet av oligarker som motsätter sig all förändring och tyr sig till Ryssland.

Efter en veckas vistelse i Odessa och två seminarier om Ukraina igår, idag och i framtiden inser jag att vägen in i EU blir lång. Men förändringskraften finns där. När vi här hemma tittade på de dagliga massdemonstrationerna på Maydan i Kiev häpnade vi. Idag förstår jag vilket enormt arbete den tysta digitala kadern uträttade.

Att arbeta med en dator är inte ett allmänt arbetssätt. Ukraina är som ett misskött Sverige på 1940-talet. Jag är beroende av min rollator. I Odessa har gatuunderhållet varit eftersatt i åratal. Jag uppmanades därför att se mig för, dvs titta i marken istället för på människor och byggnader. Vid längre förflyttningar åkte jag därför taxi; det mesta jag betalade var 15 svenska kronor. Då kan man tänka sig levnadsstandarden!

International Sonnenberg Association, som bjudits in av eldsjälar i Odessa, hade placerat oss 26 deltagare på Design Hotel Uno. Det var ett ombyggt gammalt patricierhus med minst tre meter i takhöjd. Receptionen låg på första våningsplanet. Min rollator och våra resväskor bars uppför två långa trappor till receptionen. Det fanns en ramp vid porten och också en ringklocka så rullstolar och barnvagnar kunde få hjälp. Wolfgang från Österrike klarade trapporna med hjälp av sin fru Heide och någon i sällskapet medan hans rullstol bars upp. I alla offentliga byggnader som vi besökte fanns det bara hiss i ett privatägt företag. På polisakademien var entréhallen imponerande med trappor som i en gammal kungafilm: där bars min rollator medan jag mödosamt tog mig upp i den ståtliga svängda trappan samt uppför den avslutande raka trappan!

Ukrainska språket är närbesläktat med ryskan så vi var beroende av tolkar på engelska och tyska. Problemet var att tolkarna satt i varsitt hörn av rummet medan föreläsaren talade ukrainska. Som tur var blev detta bara två undantag; det värsta var i Polisakademien där två dignitärer malde på i långa pass och jag hade svårt att höra översättningen. Rummet var smockfullt av vår lilla skara och massor av polisaspiranter. Det var precis som jag föreställer mig besök från väst i Sovjetunionen, t ex. de många författarbesöken från Sverige.

Det digitala arbetssättet och önskan att utveckla samhället fann vi i de två digitala företagen Terminal 42 och HUB Odessa. Det förstnämnda låg i ett vackert hus inte så långt från hotellet. Hissen förde oss upp till översta planet där det fanns många datorarbetsplatser, en liten restaurang och föreläsningssalar. Väldigt proffsigt och dyrt. Därför hölls de återstående seminarierna på HUB Odessa som är ett ideellt företag. Enklare i sin inredning men fullt av gröna växter i de stora fönstren.

De ideella krafterna finns överallt i landets administrationer.

I en paneldebatt deltog en läkare som berättade att allmän sjukvård finns men fungerar inte. Patienten måste betala allt för en operation eftersom sjukhuspersonalen inte får ut sina löner. Två unga docenter från olika universitet berättade att det var nästan omöjligt att ändra på föreläsningsraseriet utan möjlighet att ställa frågor. Den ena docenten hade startat ett café vilket var svårt nog. Det utvecklades till en mötesplats för diskussioner.

Odessa var en gång i tiden en vacker rik hamnstad vid Svarta havet. Den är fortfarande vacker men nedsliten. Och trappan från Eisensteins film Pansarkryssaren Potemkin är lika vacker i sin vithet ner mot Svarta havets vågor.

Marianne Pettersson

 

Taggar:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*