Hur jag vande mig vid att arbeta med datorn

Skapad av Margareta Karlin

Min bakgrund:
Nästan hela mitt yrkesliv har jag ägnat åt Polisen. Jag började 1973 som översättare på Interpol. I bagaget hade jag förutom mina betyg i franska och tyska från min högskoleexamen även en sekreterarexamen från Barlock. På Interpol fick jag nytta av mitt A i maskinskrivning. Översättningarna skulle skrivas på Haldamaskinen. Den som är bekant med den vet att det tar tid att få ned tangenten i botten. Kopior var vanligt och krävde karbonpapper mellan original och kopia. Då var det jobbigt om man skrev fel. Med Tipex, en vit färg, målade man över misstagen. Det var svårt att få det snyggt och jag kände mig allt annat än duktig i maskinskrivning.

Det var en befrielse när datorn kom, ja det var som en dröm. Här märktes inte rättningarna och snabbt gick det att få ned tangenterna. Men det gick inte att slå sig till ro med ett och samma program. Mitt motstånd var stort när jag tvingades byta till Word från Word Perfect som jag var så förtjust i. Jag hade inget val eftersom jag befann mig på en arbetsplats. Alla talade om tekniken vilket fick mig att tveka eftersom jag inte var tekniskt begåvad. Med tiden förstod jag att det var logiken man skulle dra nytta av och logisk var jag. De tekniska problemen fick teknikerna fixa.
Efter att ha varit facklig ordförande på heltid ett antal år var det dags att göra något annat. Då fick jag uppdraget att vara informationsansvarig på rikskriminalpolisen där jag hade min grundtjänst. I detta ingick att bygga upp både Internet och Intrapolis, det interna nätet. Det rådde en allmän skepsis mot informationsfrågor och dessutom var jag inte polis. En rädsla att lämna ut information rådde. Ständigt fick jag påminna om att ju mer information polisen lämnade ut till allmänheten desto mer fick man tillbaka. Nu fick jag lära mig åtskilligt med nytt på datorn. Jag insåg att jag behövde anteckna allt vilket jag inte gjort tidigare. Ibland när körde jag fast tänkte jag ”jag fixar inte det här, jag går hem”. Nästa dag hade jag ny energi och då löste det sig. Ett annat sätt jag tog till i dessa situationer var att gå på lunchgympa. När jag kom tillbaka därifrån var problemet löst, förmodligen för att problemet jag hade var det enda som funnits i mitt huvud under bortavaron